NATTÅG (?) MED IS I KUPÉN

 ja det är ju åke som styr tåget å bestämmer lasten som under denna tur är is

vad gäller min lilla kupé så består bilderna av den lilla erfarenhet av is jag i min närkiska vardag kan skaka fram ur arkivet där de första bilderna visar på den (minst sagt!) bristfälliga sandningen av vårt bostadsbolag öbo å de sista bilderna visar att  man även här kan ha rejäl vinter ibland . . . 

den lilla historien nedan är ett utdrag ur min (förhoppningsvis) snart utgivna bok "berlinbarn"

På vintern blev Kisaån än mer åtråvärd, inte minst när det var snö och is. Ån var ganska ström och frös därför inte överallt. En solig vinterdag skulle Tomas, grannarnas yngste son tillika Kisas mest sydde unge, och jag utforska isens bärighet. Tomas hade aldrig några hämningar, learning by doing, liksom, men hans djärvhet just denna dag slutade i ett ovälkommet fotbad. Vår upptäcktsfärd ”operation kontroll av isens bärighet i Kisaån”  tog ett abrupt slut i och med det oönskade ”genombrottet”, bara att bege sig hem då. Som tur var tog det högst 10 minuter (den gången säkert bara 5) att gå uppför Ånabacken till det röda tegelhuset där Tomas bodde. Vi hade väl våra aningar att det nog inte sågs med alltför blida ögon att vi hade lekt, inte bara vid utan i ån.

Nu var ju de faktiska omständigheterna alltför uppenbara, så att dölja polarexpeditionen var utsiktslös. Flera minusgrader hade låtit byxbenen stelna rejält under tiden för vår hemmarsch, den taktfasta, likt stelbenta tennsoldater. Givetvis undgick det inte Majsans (min kompis mamma) skarpa, denna dag genomträngande och allvarliga, modersblick, hur det låg till med de faktiska omständigheterna.

Det hela utmynnade inte helt oväntat i en mycket tydlig och bestämd tillrättavisning. Efter vår välförtjänta, men samtidigt för våra föräldrar ganska ovanligt stränga, förmaning beordrades det klädbyte. I torra kläder satt vi och drack varm O`boy* för att sedan bli inlåsta i ett rum med en back Lego. Det var den dagen.

*”belönades” vi verkligen med en mugg varm O`boy efter vårt farliga tilltag eller är det bara en av mig romantiserad efterkonstruktion?!