LUCIA

 visserligen var det ju lucia igår men jag tänker som så att vår käre lokförare åke helt enkelt försöker passa in i järnvägsmiljön typ sj å alla dessa förseningar så inget ont i att ta med lucia dagen efter själva luciadagen å dessutom älskar jag högtiden tycker det är den mysigaste av dem alla så here we go...

p.s. hav överseende med mina bristfälliga luciafoton 

texterna med luciaanknytning nedan är tagna ur min bok

Tågliv

Vinterresorna till Sverige gick alltid kring Lucia, den stämningsfulla traditionen som man i Tyskland inte kände till. Här steg en vacker flicka på tåget, klädd i vitt med endast ett knutet rött band kring midjan och långt mörkt hår samt en ljuskrona på huvudet. Trelleborgs Lucia skred stilig och värdig längs kupéerna följd av ett antal flickor och pojkar, även de klädda i vitt linne, pojkarna dock utan rött band och ljus i håret, som istället pryddes av en stor vit strut. Sjungandes luciasången gick följet från vagn till vagn och delade ut små godispåsar innehållande en clementin, ett paket russin, en skumtomte och lite annat julgodis. Jag förvarade allting omsorgsfullt som en värdefull skatt, men russinen hade jag svårt för. När luciaföljet passerat lade sig tystnadens slöja över varje kupé. Andäktigt och försiktigt började vi öppna påsarna. Några skalade sin clementin, andra började pilla med de små ihopkladdade russinen och åter andra stoppade i sig innehållet urskillningslöst. Själv smakade jag inget alls de första åren, utan kramade min lilla trygghetspåse tills jag gick av i Linköping. Senare som rutinerat Berlinbarn mosade jag nog i mig det mesta ganska omgående, ja förutom de där äckliga russinen då.

Stjärngossepremiär

Det finns även ett par händelser där käre Mannes pedagogiska omdöme kanske inte var så där helt på topp. Idag kan jag visserligen skratta åt dessa dråpliga situationer, men då jag råkade ut för dem tyckte jag nog mest att det var synnerligen pinsamt.

Lucia är den högtiden jag älskar mest. Stämningen, sångerna, barnen i luciatåget, det är något magiskt över det. Nu hade jag ju som Berlinbarn gjort mina första erfarenheter av luciafirande vid våra ankomster med tåget till Trelleborg under våra julresor. Men nu tyckte Manne också att det var dags för mig att aktivt delta i det traditionella luciatåget på hennes arbete, Pensionärshotellet i Kisa. Nyligen anländ till Sverige och med noll rutin beträffande lussande fick käre Manne i all hast ordna utklädning till den tyska stjärngossen, som bestod av en snabbt ihoprullad strut och ett lakan framgrävd någonstans i gömmorna på jobbet. I brist på passande stjärngosselinne kan ett lakan vara väl så dugligt i ett luciatåg för pensionärer. Om det inte varit för den lilla detaljen att det aktuella lakanet var gult! Gammalt och gult är lika med fult! Jag skämdes enormt, något som dock knappast de glada pensionärerna lade märke till och bäste Manne inte låtsades om.

p u s s