MINNEN

lagras hos oss antingen vi vill eller inte

den gamla fina sången tiritomba ploppade upp inom mej för några år sen
veten icke varför vet bara att min mormor spelade den singeln när jag var liten
ett minna som omedvetet satte sig nånstans långt därnere i mina gömmor
så när jag nu hör den minns jag alltid min fina mormor
sen väckte bp med sina gamla fotbollsminnen de fotbollsminnen jag också har
svarta fotbollsskor i läder med skruvdobbar
bollen var ihopsydd av skinbitar å inuti den fanns en gummiblåsa
var den sliten kunde den spricka om man sköt stenhårt i stolpe/ribba
å vad vi tränade min bästa kompis å jag
nästan varje dag efter skolan
nästan varje dag tills mörkret föll å vi inte såg bollen längre
växelvis stod vi mål eller sköt
å vad vi sköt å vad vi utvecklades under alla dessa timmar
vi kunde sätta den i högra krysset med en innersidaskruv
vi kunde sätta den i vänstra krysset med en yttersidaskruv
vi kunde (borde?) blivit riktigt bra å framgångsrika
som synes blev det aldrig så
vi blev äldre mognade olika snabbt gled isär
å jag flyttade till sverige
där blev det division 6 korpfotboll fritidsfotboll gubbfotboll
å nu på gamla dar gåfotboll
minnen kommer å går
ibland letar man själv i sitt inre fotoalbum å hittar nåt
ibland väcker någon annan ett minne till liv som man glömt
ibland väcker en viss låt omedvetet ett visst minne
ordet minne associeras oftast till något positivt något gott något fint
så är det dessvärre inte alltid
men å andra sidan kan man välja att bevara sina fina minnen
för de kan ingen ta ifrån en
å sånna kan man samla på livet ut
p u s s  p å  d e t
v a r   r ä d d   o m   d e j   å   l i v e t
p.s.
alla foton har med inlägget att göra ty de visar fina minnen









Kommentarer

  1. Jag skrev i förra inlägget att jag bara har minnen av svarta fotbollsskor. Ett annat minne är de första läderkulorna vi spelade med. De som hade snörning som lämnade märken i pannan när man nickade. Det var tider det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snörning minns jag (som tur är) inte, men märken efter nickar känner jag igen, det var ju små åttakantiga skinbitar som syddes ihop...

      Radera
  2. Tänk att grabbar kan bli så fascinerade av fotboll!
    Så enormt vackra bilder av äppelblomningen.
    Ha en fin kväll!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe... finns ju en del tjejer också... ;)

      Radera
  3. Vilka helt underbara bilder med min favo bakgrund - blå himmel. Mera sånt, tack:-)
    Tusen tack för länken. Är så glad att mina minnen triggade dina minnen. Så ska det vara oss fotbollslirare emellan.
    Nu är jag ju "lite" äldre än du, och jag var ju tjej. Så på min tid var det pappa som bollade med mig. Killarna ville absolut inte ha en tjej med när det spelade på skolgården. Och de två killkompisar som min bästis och jag umgicks med var inte speciellt fotbollsintresserade heller.
    Jag tränades upp som målvakt från 5-årsåldern. En trappa i trädgården var målet. Pappa sköt, jag räddade - eller inte. Vilket tålamod han hade. För alla vet ju att småtjejer ligger långt efter killar vad gäller koordinationen.
    Som bäst spelade jag i dåvarande Div I, ligan under Allsvenskan. Men jag spelade även i mixed korpen med killar och för ett lag som mitt företag hade då, men då var jag utespelare...
    Tack för fina minnen Christian:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, kul att du gillade bilderna... det kommer mera, lovar!
      Minns också trappavsatser om mål... i Berlin spelade vi på framsidan av hyreshuset...
      Ja din karriär slår min med hästlängder, men så började jag inte heller förrän jag var 15...
      Tack själv <3

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

ATT VÄNDA PÅ PAPPER...

VINTERBREJK

MUUU